RECENSION. Chris Pine och Tom Hardy bråkar med varandra i någon sorts Mr. & Mr. Smith machoversion, vilket dessvärre innebär en banal och förvånansvärt actionlös komedi vid namn This Means War.

I kort är detta berättelsen om två CIA-agenter som med alla medel och resurser – tillåtna och otillåtna – konkurrerar om samma kvinna (Reese Witherspoon). I ett onödigt sidospår är även en tysk gangster på jakt efter hämnd för hans brors död.

Liksom hans namn, McG, är regissören mer intresserad av att ha ett häftigt yttre än att skapa djupsinniga historier. Allt från Chalies Änglar till den senaste Terminator Salvation har i stort satsat på det rent visuella, alltifrån explosiva effekter till snygga ansikten. This Means War brister på det första, iom dess fokus på den romantiska sidan, men har istället valt att ta i rejält med det senare.

Chris Pine och Tom Hardy är varandras motpoler vilket kräver extra ansträngning i manuset för att etablera ärlig kemi, något den snuddar vid men inte tillräckligt utförligt. Deras ”krig” mot varandra blir därför inget oroväckande och när de väl väljer att bryta sig loss från varandra känns det aldrig inom åskådaren. Reese Witherspoon behandlas som rekvisita och är en karaktär med helt sjuka ideal.

This Means War är en slarvig produktion som inte är rolig när den vill vara rolig och heller inte spännande när den vill vara fartfylld. Det blev inte coolt den här gången, McG.

Sean Banan har spelat in en duett med Kikki Danielsson, och i vanlig ordning ska det göras en musikvideo. Men eftersom budgeten är för liten investerar Sean rubbet hos en mystisk affärsman… i Afrika.

De fåniga ljudeffekterna, den slarviga klippningen och humorbefriade replikerna som mestadels består av korkade grimaser gjorde att jag inte klarade mer än ett par minuter. Och detta utan att några förutfattade meningar infann sig dessförinnan. Finns det en målgrupp för detta där ute bör vi hålla oss inne.

RECENSION. Inget kan stoppa Roman Polanski, inte ens husarrest eller åtal för sexuellt utnyttjande av minderårig. Istället läser han av sin omgivning och anpassar sin film därefter, därav Carnage som utspelar sig uteslutande inom fyra väggar.

I filmen träffar vi två par vars barn råkat i slagsmål. På kvällen efter bråket träffas föräldrarna för att civiliserat diskutera och reda upp det som hänt men snart börjar de bete sig allt mer barnsligt innan kaos uppstår.

Den begränsande omgivningen behöver inte verka som en negativ faktor, vi har sett många filmer som arbetat med formatet och skapat spännande resultat. Ofta gäller det att temat är tillräckligt intressant för att rättfärdiga det, vilket Carnage inte har. Den tar upp sociala och kulturella bekymmer och omvandlar sina karaktärer till karikatyrer som gnäller oavbrutet tills det blir tröttsamt.

Att den baseras på en fransk pjäs försöker den inte dölja. Kanske var det ett misstag att låta samma författare, Yasmina Reza, stå för båda formaten med tanke på att hon tydligen är kär i grundmaterialet. Om jag fick se detta som pjäs skulle jag säkert underhållas betydligt mer än på den energilösa duken.

Samtidigt går det inte att ta ifrån de fyra medverkandes passionerade prestationer, Jodie Foster, Kate Winslet, Christoph Waltz och John C. Reilly. Speciellt kvinnorna höjer hela filmen ett snäpp.

Polanski steg in i främmande mark med Carnage – förhoppningsvis får han åter sin frihet att berätta historier i hans eget utrymme.

Till skillnad från övriga galor, men inte helt oförväntat, tog den brittiska spionthrillern Tinker, Tailor, Soldier, Spy hem två statyetter för bästa brittiska film och manus. Resten blev jämt fördelade.

Kvällens värd var Stephen Fry som med professionell manér styrde en gala med både humor och hög klass, kvalitéer liknande events saknat på sistone. Vi bjöds inte på några extraordinära tal, men mest minnesvärda var nog de två veteranerna John Hurt och Martin Scorsese. Charmigaste stunden blev tveklöst vad som började som en tabbe av Meryl Streep som tappade sin sko på väg till podiumet men slutade som en saga när Colin Firth sprang till hennes räddning och fick en kyss på köpet.

Nedan finner ni alla vinnare i årets BAFTA 2012, vad tycks?

Best Film
THE ARTIST

Outstanding British Film
TINKER TAILOR SOLDIER SPY

Outstanding debut by a Britich Writer, Director or Producer
TYRANNOSAUR Paddy Considine (Director), Diarmid Scrimshaw (Producer)

Film Not In the English Language
THE SKIN I LIVE IN

Documentary
SENNA

Animated Film
RANGO

Director
THE ARTIST Michel Hazanavicius

Original Screenplay
THE ARTIST Michel Hazanavicius

Adapted Screenplay
TINKER TAILOR SOLDIER SPY Bridget O’Connor, Peter Straughan

Leading Actor
JEAN DUJARDIN The Artist

Leading Actress
MERYL STREEP The Iron Lady

Supporting Actor
CHRISTOPHER PLUMMER Beginners

Supporting Actress
OCTAVIA SPENCER The Help

Oiginal Music
THE ARTIST Ludovic Bource

Cinematography
THE ARTIST

Editing
SENNA

Production Design
HUGO

Costume Design
THE ARTIST

Make Up & Hair
THE IRON LADY

Sound
HUGO

Special Visual Effects
HARRY POTTER AND THE DEATHLY HALLOWS – PART 2

Här kommer alltså vilka jag tror kammar hem priserna i år, som inte nödvändigtvis går hand i hand med personliga favoriter. För de större kategorierna finns en liten motivering och på resten desto mer kortfattat. Kommentera vilka ni tror vinner och glöm inte att delta i vår årliga Oscarstävling! Lista på samtliga nominerade.

Bästa film: The Artist. Det är tufft att kora en klar vinnare i år, just på grund av att alla filmer håller samma klass. Slutligen blir det nog The Artist som vinner med dess sprudlande Hollywood-kärlek och nostalgiska utförande. Personlig favorit är Moneyball.

Bästa regi: Michel Hazanavicius, The Artist. Det känns verkligen att det här året tillhör den franska stumfilmen, trots att jag skulle vilja se Martin Scorsese ta hem den för hans otroliga bildspråk. Men det faktum att Hazanavicius tog hem DGA för ett par veckor sedan talar starkt för vinst.

Bästa skådespelare: Jean Dujardin, The Artist. Ja, han har vunnit allt så här långt så kommer stoppa honom nu? Dujardin är en charmig man som förtjänar oscarn men samtidigt skulle jag inte bli ledsen om Brad Pitt fick den.

Bästa skådespelerska: Meryl Streep, The Iron Lady. Visst, publikens hjärta säger Viola Davis för The Help men hjärnan kan inte låta bli att imponeras av Streeps prestation. Å andra sidan är det inte första gången hon fått gå hem tomhänt, ehem.

Bästa manliga biroll: Christopher Plummer, Beginners. Ett väldigt svagt år för birollsinnehavare, iaf bland de nominerade, men Plummer har nog bäst chans. Akademin gillar skådisar som trotsar sin läggning i film.

Bästa kvinnliga biroll: Octavia Spencer, The Help. Rent statistiskt så har Jessica Chastain haft de bästa birollerna, men den hon är nominerad för i The Help var inte speciellt framstående. Det var mer fokus på hennes kollega i samma film.

Bästa manus (original): The Artist. Trenden säger att bästa film och bästa manus går ihop, vilket enligt min gissning skulle innebära The Artist. Däremot anser jag att Woody Allens historia är både smartare och unik.

Bästa manus (baserad på förlaga): Moneyball. Den allmänna favoriten är The Descendants men i mitt önsketänkande tror jag starkt på att Aaron Sorkin gjort det igen med sitt täta manus och skickliga dialog.

Bästa animerade film: Rango. Enda orsaken är att den känns mest ambitiös från årets urval, även om jag inte anser den värd det personligen.

Bästa utländska film: A Separation. Är ärligt talat den enda jag sett av alla nominerade i kategorin men jag behöver heller inte se fler. En film med spännande story och topprestationer.

Bästa specialeffekter: Rise of the Planet of the Apes. En av årets svåraste att tippa, speciellt när favoriten Hugo också är inblandad, men jag tror att även andra liksom jag tänker på apor när de tänker effekter från förra året.

Bästa foto: The Artist. Egentligen så borde Terrence Malick (och hans fotograf Emmanuel Lubezki) vara självklar här, men mycket talar för att The Artist snor den här också.

Bästa dokumentär: Pina.

Bästa klippning: Hugo.

Bästa scenografi: Hugo.

Bästa kostymdesign: The Artist.

Bästa makeup: The Iron Lady.

Bästa musik: Ludovic Bource, The Artist.

Bästa låt: ”Man or Muppet”, The Muppets.

Bästa ljudredigering: War Horse.

Kan du få in fler rätt vinnare än Cinezine? De som får bäst resultat vinner nedan priser som ni kan läsa mer om här.

OBS! Du tippar på dem du tror vinner, inte dem du tycker borde vinna. Endast en gissning per person är tillåten. Flera bidrag kommer upptäckas och diskvalificeras. Sista tävlingsdatum 25/2.

När ni är klara skickas era svar till angiven mailadress. Skriv ut dem och använd som utgångspunkt under Oscarsgalan den 26:e februari.

RECENSION. Det är inte varje dag man få se och skriva om en 13 år gammal film, som Star Wars: Episod 1 (Phantom Menace) faktiskt är. Men om det är något som George Lucas är bra på är det att mjölka sin succéserie tills man inte orkar mer. Och den gränsen snuddar han vid i och med det senaste försöket att konvertera filmerna, i sin egentliga turordning, till 3D.

Episod 1 utspelar sig trettio år före den första Star Wars filmen. Här introduceras den unge Anakin Skywalker, en pojke som besitter speciella krafter. Det är en tid när Jedi-riddarna är fredens väktare i en stormig galax och den unga drottningen slåss för att rädda sitt folk. Men vid sidan av drottningen verkar en ond Sith, som besitter den mörka kraften…

Att se en film efter så många år har en intressant inverkan på tidigare uppfattning. Förra gången var både jag och tekniken som används i filmen yngre. Vad som var en spännande äventyrshistoria verkar idag mer som en actionfylld barnfilm. Och som ett sådant finns det lite att klandra på, men orsaken till varför Star Wars är ett kulturfenomen har alltid varit bredden på publiken som kan relatera.

Episod 1 är den svagaste i serien, men innehåller mycket gott, bland annat en exceptionell racing och den oundvikliga grunden till sagan vi lärt oss älska. Ju längre in i filmen man kommer blir den också allt mörkare, så att fördöma hela filmen som katastrof vore orättvist. Om något kan det vara en chans för en ny generation att växa upp med Lucas värld, men även de skulle nog klara sig lika bra utan den totalt poänglösa 3Dn.

GIFF 2012. Tankarna dras till Black Swan i Christian Schwochows psykologiska drama om den unga Josephines förvandling från tillbakadragen teaterelev till en mörk och destruktiv version av sig själv. Men Cracks in the Shell har ett alldeles eget uttryck och rymmer även några ljusglimtar.

Josephine kämpar hårt med livet på teaterskolan där hennes brist på självförtroende och utstrålning rimmar illa med de krav som ställs. Lärarna dömer ut henne som skådespelare med rådet att börja skriva poesi istället när en känd regissör plötsligt ger henne en stor roll som den starka och sexuellt frigjorda Camille. Rollen är Josephines raka motsats och hon tvingas börja utforska sina mörkare sidor. Hon dras in i en kamp där hon till slut inte bara gör upp med sig själv utan även konfronterar sin relation till mamman och den handikappade systern Jule.

Med ett snyggt manus som Schwochow skrivit ihop med sin mamma Heide Schwochow och mästerlig regi, vävs verklighet ihop med surrealistiska teaterscener. Gränserna för vad som är på riktigt och vad som är fantasi suddas till slut ut. Det finns flera likheter med den förvandling som Natalie Portmans balettdansös går igenom i Black Swan, inte minst i den utsatta relation båda har till sina regissörer.

Även om Cracks in the Shell är lite råare och ytan lite mindre polerad, visar den samma osminkade verklighet där kraven på perfektion drivs till sin spets. Men allt är inte bottenlöst och nattsvart här. Filmen har även plats för värme och omtanke, inte minst i Josephines komplicerade men starka kärlek till sin syster.

Danska Stine Fischer Christensen gör en fin tolkning av den komplexa rollen som Josephine. Hon känns lika trovärdig i den inåtvända teaterstudenten som i den utagerande Camille. Även Christine Drechsler gör en stark instats som Josephines syster.

Cracks in the Shell är en pärla i årets GIFF och en måste-se-film även när festivalen är över.

/Eva Råberg
@evarab