Som tidigare meddelat är urvalet i år speciellt spännande med flera filmer av extraordinärt intresse, inte minst invigningsfilmen Moonrise Kingdom, Cosmopolis och Killing them Softly. Men, man ska aldrig underskatta överraskningsfaktorn som också är det vackra med filmfestivaler – helt okända filmer från helt främmande regissörer med namnlösa skådespelare hamnar plötsligt på toppen av favoritlistan.

Kändistät blir det också. Redan nu har stjärnor som Angelina Jolie, Brad Pitt, Nicole Kidman, Eva Longoria, Kristen Stewart, Robert Pattinson, Tilda Swilton, Edward Norton, Bill Murray, Bruce Willis och många fler dykt upp. Oddsen för en kort glimt av någon är relativt goda, speciellt om man har tid att spionera utanför någon av hotellen eller trängas på sidan av röda mattan. Själv blir jag inte speciellt upphettsad av varken det ena eller det andra, men vem vet, det kanske blir en och annan förbipasserande.

Vilken film ser ni mest fram emot från Cannes 2012? Kommentera eller twittra tips och funderingar så kan jag ställa in siktet på just dessa!

/AP

RECENSION. Sacha Baron Cohen har gjort sig känd för att skapa unika personligheter och göra dem virala kultfigurer. Mer så med Ali G och Borat än på senare tid med meningslösa Bruno, något som reste frågan om konceptet hunnit passera sitt utgångsdatum. Men en miss är ingen miss och när förhandstitten på The Dictator tittade fram steg förhoppningarna på en hänsynslöst spexig karaktär åter igen.

Filmen berättar den heroiska historien om en diktator som riskerade livet för att försäkra sig om att demokratin aldrig ska komma till det land som han så kärleksfullt förtryckte.

Det sägs att The Dictator är baserad på boken Zabibah and The King av Saddam Hussein, men man kan lugnt säga att den inte är källan så… trogen. Sacha har blivit ett proffs på att ta an påhittade karaktärer och visar omedelbart varför just den här, diktatorn Aladeen, förtjänar sin egen plats i hans portfolio.

Med samma vanliga komiska tajming börjar en rad sketcher, vilket är vad scenerna egentligen är, samtidigt som den röda tråden som utgör historien uppenbarar sig sporadisk i alla rätta ställen. Visst är den tunn, men det viktiga här är underhållningsvärdet och Sacha lyckas ändå få fram en sensmoral i slutet, vilket han förtjänar kudos för.

The Dictator är nog den mest filmiska av alla karaktär-filmer som Sacha gjort hittills och bevisar att han kan vara minst lika rolig utan den falska dokumentärkänslan han annars nyttjar för att skapa ytterligare shockfaktor. Istället medverkar flera kända namn såsom Ben Kingsley, Anna Faris, John C. Reilly, Megan Fox och Edward Norton, de två sistnämnda i mindre cameo-roller.

Är man en beundrare av Sacha Baron Cohens verk kommer man inte bli besviken på en större, dyrare, snyggare satsning med den senaste kultfiguren – The Dictator.

RECENSION. Den verklighetsbaserade historien bakom Älska mig igen (eng. titel The Vow) skvallrar om att vi förhoppningsvis bjuds på något annorlunda från det klyschiga romantiska dramat vi ätit oss mätta på. Och trots att det till en början ser blekt ut, blir det till slut tillräckligt intressant för att våga påstå detta.

Paige och Leo är ett ungt förälskat konstnärspar som bor i Chicago. En nattlig bilolycka slår i ett ögonblick sönder deras lycka. Leo klarar sig oskadd men Paige hamnar i koma. När hon äntligen vaknar har hon inget minne av deras tid tillsammans.

Rachel McAdams spelar kvinnan som i verkligheten förlorade all minne på hennes relation med, i det här fallet, Channing Tatum. Man kan inte påstå att någon av dessa återger några minnesvärda prestationer och någon riktig kemi infinner sig aldrig heller, mycket på grund av de av någon anledning känns obekväma i sina egna roller.

Det som får Älska mig igen att stå ut är en fascinerande och väl strukturerad historia – i princip alla relationers mardröm.

RECENSION. Avengers har varit på kartan ett bra tag, noga förbered av Marvel genom dess individuella superhjältefilmer – från Hulken till Thor. Trots att kvaliteten på dessa har varit av varierande sort har förväntningarna bara haft en positiv riktning och nu har det alltså blivit dags att uppvisa vad år av planering har lett till.

När en oväntad fiende hotar världens säkerhet inser Nick Fury, chef för den internationella fredsbevarande byrån SHIELD, att han behöver ett team som kan rädda världen från en kommande katastrof. En världsomspännande rekrytering tar sin början för att få ihop det rätta räddningsteamet – Iron Man, Hulken, Thor, Captain America m.fl.

Tanken av så många fantastiska karaktärer i en och samma film är tveklöst ett hett koncept på papper, men medför dessvärre svårigheter i att samtidigt leverera en intressant och utarbetad historia. Lyckas man har man däremot en episk actionfilm i sina händer.

The Avengers lyckas.

Det kan verka som ett modigt grepp att ge kanske den viktigaste Marvel filmen till en regissör som knappt arbetat med långfilm innan och säkerligen inte med en sådan budget, men Joss Whedon är inte ovan i genren med bl.a TV-serier som Firefly och Buffy the Vampire Slayer – båda favoriter bland serie- och nördskaran.

Alla superhjältar får gott om plats och har man inte sett någon av deras individuella filmer finns ingen orsak för oro iom att vi får tillräckligt med kött på benen innan äventyret drar igång på riktigt. Mest står tveklöst Iron Man och Hulken ut, varav den senare faktiskt oförväntat nog står för de mest underhållande ögonblicken.

The Avengers kombinerar allt man kan önska, från smart dialog och humor till enorma actionscener och rejält med explosioner. Det är en självklar bioupplevelse, om än kanske inte i 3D för den som vill slippa ett onödigt irritationsmoment.

RECENSION. Project X är en film om en galen fest och produceras av Todd Phillips (Hangover). Så man kan börja med att säga att man får precis vad man förväntar sig – en speedad fest som spårar ut totalt och sen lite till.

Tre killar som fört en anonym tillvaro i skolan gör ett sista desperat försök att bli ihågkomna genom att anordna tidernas hemmafest. Ryktet sprider sig som en löpeld och en lugn hemmafest ”tillräckligt stor för att vara cool” blir till en ”galen fest tillräckligt stor för att kalla in militären”.

Regissören Nima Nourizadeh valde tre lika okända ansikten som honom själv till huvudrollerna, något man kan tycka var ett smart val för att verkligen poängtera deras anonymitet innan festens inverkan. Samtidigt kan man känna av influenser från befintliga karaktärer, det är t.ex inte svårt att se hur Oliver Cooper försöker efterlikna Jonah Hill i sin tolkning.

Project X tar sin tid att bygga upp till kalasets klimax vilket ger oss chansen att lära känna ungdomarna bättre, speciellt huvudrollen Thomas som ofrivilligt blir indragen i mer än han kan hantera. Men när det verkligen drar igång, ja då går det inte att stoppa. Föreställ dig fyrverkerier, cirkus och party – samtidigt framför ögonen på dig.

Tro det eller ej så har alla historier sin maxgräns och slutet blir lite för mycket av det galna, ett totalt kaos både i handling och bild. Det blir inte bättre utav att budskapet blir lite skevt. Men Project X gör ändå något som är unikt, som ingen vågat innan, och det kommer den förbli lika minnesvärd som festen i filmen för.

/Nicklas Larsson

RECENSION. Ni som följer mig på twitter vet förväntningarna som infann sig inför denna humoristiska tolkning av Johnny Depps smöriga 80-tals serie 21 Jump Street. Så hur pass infriade sig dessa? Ljummet.

Två poliser omplacerade och får ett nytt uppdrag som ”under cover-poliser” på en gymnasieskola. De tvingas byta sina polisbrickor och vapen mot ryggsäckar och läxböcker – allt för att att infiltrera ett gäng ungdomar och för att lösa den illegala droghandel som inträffat.

Obs! Följande läsning är framkallat ur djup besvikelse och reflekterar inte den generella publikens upplevelse, kanske.

Jonah Hill är ingen nybörjare i den här typen av ungdomsfilmer, med desto värre försöker Channing Tatum nå upp till samma känsla av timing vilket resulterar i onaturliga situationer och generande scener. Om det inte vore för Jonah Hill vore detta ett större magplask än det blev.

För trailern var rolig, kanske det roligaste jag sett så långt jag kan minnas, eller åtminstone sen Bridesmaids vilket är ungefär så långt jag kan minnas. Men det var också en slags kompilation av allt som var roligt överhuvudtaget. Varken mer eller mindre. Handlingen blir snabbt gammal, slutet påminner om de sämre episoderna av originalserien och slutsatsen lämnar en bitter eftersmak (med en viss cameo av en deppig kille).

Gillade ni trailern till 21 Jump Street lika mycket som mig rekommenderar jag att ni ser om den ett par tiotal gånger till istället för den fullständiga erfarenheten.

Öppningsfilmen i år blir Wes Andersons udda komedi MOONRISE KINGDOM, en film jag personligen ser fram emot sen trailern kom ut.

DE ROUILLE ET D’OS – Jacques Audiard
Efter kritikerrosade A Prophet är Audiard aktuell med ett mysterium (eng. titel Rust & Bone) och Marion Cotillard.

HOLY MOTORS – Leos Carax
Denis Lavant spelar en man som färdas mellan flera olika parallella liv, med Eva Mendes och Kylie Minogue vid sin sida.

COSMOPOLIS – David Cronenberg
Robert Pattinson är bara på väg att klippa håret i Manhattan när ett vulgärt äventyr initieras. Cronenberg verkar ha återgått till sina 80-tals rötter.

THE PAPERBOY – Lee Daniels
Om ni minns Precious så minns ni säkert också hypen som omringade den. Om historien upprepar sig återstår att se med denna thriller och Zac Efron.

KILLING THEM SOFTLY – Andrew Dominik
Ännu en film med höga förväntningar, tidigare känd som Cogan’s Trade, i vilken Brad Pitt spelar en kriminalare. Behöver jag säga mer?

REALITY – Matteo Garrone
Finns inte mycket info att ta till, förutom att den tidigare gick under titeln Big House och är av komisk natur.

AMOUR (LOVE) – Michael Haneke
Haneke fortsätter sin race i Cannes år efter år, den här gången med en skildring av ett par som kämpar sig genom fruns stroke.

LAWLESS – John Hillcoat
Inte att förväxlas med Terrence Malicks pågående film med samma titel, är detta säkert en… snabbare version med en oändlig lista stjärnor som Tom Hardy, Guy Pearce, Gary Oldman, Shia LaBeouf, osv.

DA-REUN NA-RA-E-SUH – Sangsoo Hong
Koreansk produktion med eng. titel In Another Country.

DO-NUI MAT – Sangsoo Im
Sydkoreansk drama med eng. titel Taste of Money.

LIKE SOMEONE IN LOVE – Abbas Kiarostami
Hans senaste film Möte i Toscana var en intressant dialogfilm i Frankrike, men nu besöker han Japan i detta drama.

THE ANGELS’ SHARE – Ken Loach
Loach har gjort allt från dramer till stora epos, men nu skalar han tillbaka med en simpel irländsk komedi om ett par hopplösa ungdomar.

IM NEBEL – Sergei Loznitsa
Rysk produktion som utspelar sig i 2:a världskriget med eng. titel In the Fog.

BEYOND THE HILLS – Cristian Mungiu
Ett rumänskt drama om två kvinnor som växte upp tillsammans i samma barnhem.

BAAD EL MAWKEAA – Yousry Nasrallah
Egyptisk produktion med eng. titel After the Battle.

MUD – Jeff Nichols
Take Shelter var verkligen en av förra årets mer sevärda film och det är bara ett gott tecken att han återförenas med Michael Shannon i detta drama om två tonåriga killar som beslutar sig för att gömma en flykting. Även Reese Witherspoon och Matthew McConaughey medverkar.

VOUS N’AVEZ ENCORE RIEN VU – Alain Resnais
Ett drama av denna franska veteranregissör.

POST TENEBRAS LUX – Carlos Reygadas
Finns inte mycket info till denna mexikanska produktion förutom att det är ett drama.

ON THE ROAD – Walter Salles
Dagbok från en motorcykel blev snabbt en klassiker så det ska bli spännande att se denna liktemade roadfilm i sökandet efter ”It”.

PARADIES : Liebe – Ulrich Seidl
Uppenbarligen en tysk-österrikisk produktion med eng. titel Paradise : Love.

JAGTEN – Thomas Vinterberg
Självklart ska vi ha en dansk med i Cannes! Vinterberg som tidigare tolkade Lars von Triers manus till Dear Wendy, tävlar med Mads Mikkelsen i huvudrollen. Eng. titel The Hunt.

Det var alla tävlande av det stora priset, Guldpalmen, men vi kommer få se ytterligare några intressanta filmer i andra kategorier, som vi tar upp lite senare.

/AP

RECENSION. Barn är jobbiga. Det är åtminstone ämnet som bara det senaste året skildrats fler gånger än vad en 5-åring kan räkna till. Friends with Kids är precis vad man förväntar sig, eller t.o.m överraskande… förutsägbar.

De två sista singlarna i kompisgänget ser sina vänners förhållande drastiskt förändras så snart de får barn och tror sig ha lösningen; de ska också ha barn, tillsammans, men som kompisar samtidigt som de dejtar andra.

Jennifer Westfeldt har regisserat, skrivit och innehar huvudrollen i denna gnälliga film som svänger mellan skrik och lugn häftigare än en kvinna på toppen av sitt klimakterium. Hon visar ambition i sina försök att skapa Allen-esque dialog men missar åter igen mestadels balansen mellan förvirring och tankeställare.

Teamet bakom Bridesmaids är återförenat med Jon Hamm, Kristen Wiig, Maya Rudolph och Chris O’Dowd men de får inte tillräckligt mycket speltid för att lyfta skämten innan de återgår till simpel smörig charm. Med en ensemble som denna finns så mycket outnyttjad potential. Megan Fox är undantaget förstås, där är redan potentialen maxad för länge sen.

Friends with Kids försöker vara vassare och snuskigare än samma vanliga, men framkallar för det mesta skämskudden.

RECENSION. Titanic reser sig från havets botten för att försöka sjunka om i 3D. Tyvärr, eller som tur är, är resultatet det samma.

De flesta känner till historien om Titanic (det finns säkert nån ny generation som kanske inte uppmärksamt händelsen än), men James Camerons version om det osänkbara skeppet som sjönk visar hur man kan balansera mellan verklighet och fiktion på ett enormt engagerande sätt. Samtidigt som vi guidas i skeppets historia följer vi ett kärlekspar från två olika klasser finna varann.

När Titanic kom ut 1997 blev det omedelbart en klassiker, och det inte enbart i folks hjärtan men även i biografernas kassan. Den slog intäktsrekord och behöll det hela vägen fram till Camerons nästa film – Avatar. Men som trenden går får den nu sin oundvikliga omrelease i 3D. För vi vill väl inte gå miste om att se om filmen med brillor på?

Som tur är spelar det ingen roll hur man vrider och vänder på Titanic – den är tillräckligt bra för att berättiga en omtitt på stora duken. Visst är 3D onödigt, som fallet brukar vara vid digital manipulation, men Cameron är en mästare i tekniken och den blir åtminstone inte störande. Skillnaden märks däremot mest i plånboken.

RECENSION. Det är många som har läst Suzanne Collins bok så naturligtvis var förväntningarna för den första filmskildringen av The Hunger Games enorma. Däremot är det inte första gången själva ämnet har behandlats, vilket ställer stora krav på förnyelse. Något som tyvärr inte infrias.

The Hunger Games utspelar sig i en fruktansvärd framtid där en rad krig har gjort Nordamerika skakigt. Området är därför indelat i tolv distrikt. Varje år tävlar 24 ungdomar, två från varje distrikt, i Hungerspelen. Reglerna är enkla, en vinnare, en överlevare. Katniss syster Prim blir utvald att delta i lotteriet, men Katniss kan inte låta sin älskade lillasyster syster riskera sitt liv och tar hennes plats.

Gary Ross går från att tolka snälla matinéer (Seabiscuit) till denna vulgära historia, något som ganska snabbt utgör konflikt i stilar. Att den ämnas för ungdomar från 11 år kan kännas fel direkt, men moralkakan åsido blir det helt enkelt tokigt om man försöker åstadkomma en familjefilm med mördande barn som tema. Resultatet blir trögt och ljummet utan tillräckligt dramatik för den djupsinnige eller tillräckligt fart för actionsökaren.

Det är en väldigt speciell genre som endast ett fåtal filmskapare har lyckats med, nämnvärt Matthew Vaughn (Kick-Ass), men Ross försök till detta hamnar bara i en banal vattenpöl. The Hunger Games har vackert sceneri och högt produktionsvärde men går vilse i sin strävan att imponera filmiskt istället för att tänka på historians bästa intresse.