RECENSION. Det kanske inte är många som minns vinnaren av Guldpalmen för två år sedan, men alla känner tveklöst igen Drive, kultfenomenet som upphöjde Nicolas Winding Refn till en av nutidens mest spännande regissörer. Därför är det begripligt att förväntningarna inför Only God Forgives som tävlar i år är högre än någon av de andra deltagarna.

Julian driver en thaiboxningsklubb, som fungerar som täckmantel för familjens narkotikaimperium. Då hans bror Billy mördas kommer deras mor Crystal till Bangkok för att ta med sig liket från sin förste son hem och för att få Julian till att hämnas sin brors mord. Julian inleder jakten och upptas i en spiral av brutalitet som för in honom i sökljuset hos en beryktad Bangkok-sheriff som utövar sin helt egna form av rättfärdighetskarma.

Det är inte första gången vi ser filmmakare gå från fullträff till bom, vilket detta trots att kanske inte kan beräknas som helt och hållet, men är fortfarande obestridligt långt ifrån den känslodrivande berättelse vi fick erfara i Drive. Majoriteten är ett montage av mörka Bangkok-bilder, mestadels i slow-motion till en satirisk nivå. Tempo må inte vara ett varumärke som tillhör Refn men tidigare har slöhet kombinerats med viss syfte.

Ryan Gosling stoltserar som huvudskådis i marknadsföringen och visst är han det, men beräkna inte med mycket mer än konstanta emotionella blickar och kanske tre repliker, om det. Egentligen är det Kristin Scott Thomas som får stå för det intressanta och minnesvärda i en riktigt motbjudande biroll som Goslings mor.

Är detta resultatet av pressen att bjuda på något uppskruvat sen förra gången eller kör Refn tvärtemot sin egna grej i strävan att utveckla sin konst? Oavsett är Only God Forgives en film som säkert får sin plats i kultnördarnas hylla, men med hög risk att samla damm.

/AP

RECENSION. Det är inte första gången knappt 43-årige Paolo Sorrentino är med och tävlar med en av sina filmer i Cannes, den här gången med det enda italienska bidraget La grande bellezza, eller The Great Beauty engelskt översatt. Föregående gång var med den väldigt annorlunda This Must Be the Place där Sean Penn spelar en rockare i huvudrollen. Så frågan uppstår – vad känns närmast Sorrentino rent stilistiskt?

Filmen följer Jep Gambardella, en ångestfull författare som mediterar över hans yngre dagar, ålderdom, döden och i stora drag livet. Det är en porträtt av hans livsstil i överklassen men även om staden han omfamnat som sin egen – nutida Rom.

La grande bellezza upplevs till stor del som en hyllning till Fellini med konstnärliga iakttagelser av djupa frågor utspelade i vardagen. Det svävar depression i luften, den bekanta hopplösheten i att försöka undvika det oundvikliga. Ibland bjuds vi på små glimt av det idealiska, fast även då utan att släppa taget om den genomgående andan när dessa karaktäriseras som ”trick” eller illusioner.

Själva utförandet är ytterligare ett exempel på att Sorrentino möjligtvis tog chansen att experimentera. Om man någon gång kan anklaga fotot för överspel så är det här. Från första stund åker bilden runt som i en berg-och-dal bana, från höger till vänster, uppifrån och ner – det finns nog inte en enda scen som inte skulle få Roy Andersson att dö för att kunna vända sig i graven.

När slutklämmen är framme lämnar La grande bellezza ändå viss inspiration och tankeställare som den så desperat är ute efter. Men om dessa är tillräckligt unika eller bestående för att ursäkta nästan 2,5 timmar är högst osannolikt.

/AP

RECENSION. Den första filmen för mig i denna års upplaga av Cannes blev av en slump Borgman, en mörk holländsk thriller av Alex van Warmerdam, som, i efterhand, visade sig vara som att börja en sprint utan uppvärmning. Det tar i rejält för att uppfatta vad som pågår på duken, till en nivå att det börjar kännas i den del av hjärnan som producerar logik och sammanhang.

Camiel Borgman, en absurd människa/varelse, ankommer till ett exklusivt bostadsområde tillsammans med hans likasinnade vänner och initierar en rad oroande händelser som bryter ner fasaden till en omsorgsfullt konstruerad familj.

Alex van Warmerdam (rullar fint i tungan när man väl lärt sig det) har lyckats skapa en berättelse som helt och fullständigt exkluderar all sorts motiv till karaktärerna. Inte en gång uppfylls svaret till frågeställningen ”varför” och på så sätt blir det väldigt svårt att relatera till någon. Vi är bara iakttagare som hamnat i mitten av en speciell grupp människor – eller varelser eller utomjordningar eller vad de nu är – och får nöja oss med att vittna deras absurda handlingar i tystnad.

Visst sticker vissa metaforiska poäng ut ur ytan ibland, men dessa blir lika snabbt åter nedgrävda i en hög av annan nonsens. Tur då att det som sker, oavsett hur banalt, åtminstone är gediget gjort och vissa bilder t.o.m filmhistoriskt minnesvärda (ett par tragikomiska undervattensscener kommer i tanke). Huvudrollen bärs upp fint av Jan Bijvoet som utstrålar karaktärens mörka sida med en subtil humor.

När Borgman väl sjunker in är det ett intressant inslag bland Cannes-deltagarna som säkert kommer få sin skara beundrare, men visare blir nog ingen för det.

/AP

RECENSION. Typiskt sätt kunde Inside Llewyn Davis vara en inspirerande historia om en framgångslös musiker som inte ger upp tills han får sin hit. Men om det är något vi känner till är det att Coen-bröderna, Joel och Ethan, inte är typiska i någon grad.

Vi följer en vecka i livet av en ung folksångare i den solkiga Greenwich Village-scenen år 1961. Med gitarren i släptåg, ensam i den kalla New York vintern, kämpar han för att överkomma till synes oöverstigliga hinder i både hans karriär och personliga relationer – varav vissa han endast har sig själv att skylla för.

Det går inte att urskilja en specifik genre bröderna Coen har visat speciell tycke för genom åren, och skulle man försöka kategorisera deras filmer, tillhör de om något till sin egen lilla mörka Coen-genre. Inside Llewyn Davis är inte annorlunda, men trots att man kan tro att den bör komma nära deras tidigare folkmusikaliska O Brother, Where Art Thou? har den diskretare kvalitéer som några av deras mindre filmer, som A Serious Man och Barton Fink besitter. Fokus ligger på bilden och på att uppväcka miljöerna till liv – man kan nästan lukta rummen och känna ångesten.

Oscar Isaac har medverkat i flera större produktioner men aldrig i samma utsträckning som huvudrollen här. Det blir väldigt intimt och närgånget, och den live-inspelade sången tillkännager en fantastisk röst. Om det här är tillräckligt för att föra fram honom i strålkastarljuset en gång för alla är däremot osäkert. Isaacs prestation utanför musiken är inte lika minnesvärt.

Resterande ensemble har kortare inslag, i huvudsak Carey Mulligan som delar en komplicerad relation med Llewyn, och John Goodman under en absurd road-trip.

Inside Llewyn Davis är ett njutbart musikaliskt spektakel och säkerligen en av Cannes bättre år 2013, utan att nödvändigtvis stå ut bland Coens meritlista.

/AP

I år har vi flera filmer från bekanta regissörer i tävlan för Guldpalmen, eller i ”Official Selection” som det heter… officiellt. Mest noterbara är Coen-bröderna, Roman Polanski, Alexander Payne och Soderbergh, men även danske Nicolas Winding Refn är tillbaka efter att ha gjort Drive till en av de mest minnesvärda filmerna i Cannes för två år sedan.

Efter förra årets kritik att ingen kvinnlig regissör fanns med i tävlan, fick åtminstone en plats i startfältet i år – Valeria Bruni Tedeschi med franska filmen Un château en Italie.

Vi kommer gå in i mer detalj så småningom, ju närmare vi kommer, men för tillfället följer listan på samtliga tävlande om Guldpalmen i Cannes 2013 nedan:

Öppningsfilm (ej i tävlan):
Baz LUHRMANN
THE GREAT GATSBY

Valeria BRUNI-TEDESCHI
UN CHÂTEAU EN ITALIE

Ethan COEN, Joel COEN
INSIDE LLEWYN DAVIS

Arnaud DESPALLIÈRES
MICHAEL KOHLHAAS

Arnaud DESPLECHIN
JIMMY P. (PSYCHOTHERAPY OF A PLAINS INDIAN)

Amat ESCALANTE
HELI

Asghar FARHADI
LE PASSÉ (THE PAST)

James GRAY
THE IMMIGRANT

Mahamat-Saleh HAROUN
GRIGRIS

JIA Zhangke
TIAN ZHU DING (A TOUCH OF SIN)

KORE-EDA Hirokazu
SOSHITE CHICHI NI NARU (LIKE FATHER, LIKE SON)

Abdellatif KECHICHE
LA VIE D’ADЀLE

Takashi MIIKE
WARA NO TATE (SHIELD OF STRAW)

François OZON
JEUNE ET JOLIE

Alexander PAYNE
NEBRASKA

Roman POLANSKI
LA VÉNUS À LA FOURRURE

Steven SODERBERGH
BEHIND THE CANDELABRA

Paolo SORRENTINO
LA GRANDE BELLEZZA (THE GREAT BEAUTY)

Alex VAN WARMERDAM
BORGMAN

Nicolas WINDING REFN
ONLY GOD FORGIVES

Som förväntat av en Stephenie Meyer-berättelse handlar det om en övernaturlig kärlekshistoria, men denna gång mer åt sci-fi hållet. Jorden har invaderats av en annan art som raderar människornas minnen och tar över deras kroppar. 
Det finns en grupp fria människor kvar som fortfarande kämpar emot, Jared Howe och Melanie Stryder är två av dem.

I rollerna ser vi bland annat Saoirse Ronan (Hanna), Diane Kruger, och nya talanger som Jake Abel och Max Irons.

Tävla om två biobiljetter till The Host. Allt du behöver göra är att svara rätt på tre frågor nedan. Vi lottar ut 5 stycken vinnare. Ange en riktig e-mail adress som vi kan kontakta dig på vid vinst.

Tävlingen avslutas den 30 april. Endast ett bidrag per person. Biljetterna gäller till samtliga av SFs biografer som visar filmen.

Läs mer om filmen och se trailer.

Tävlingen är tyvärr över för denna gång, men se till att besöka oss ofta och följa oss på Facebook för fler roliga tävlingar.

”I’ve often asked Steven to be Jury President, but he’s always been shooting a film. So when this year I was told “E.T., phone home”, I understood and immediately replied: “At last!””

Mycket riktigt var E.T. filmen Spielberg gjorde sin Cannes-premiär med år 1982 och sen dess visat bland annat Sugarland Express och Color Purple. Han säger själv om erfarenheten:

”The memory of my first Cannes Film Festival, nearly 31 years ago with the debut of E.T., is still one of the most vibrant memories of my career. For over six decades, Cannes has served as a platform for extraordinary films to be discovered and introduced to the world for the first time. It is an honor and a privilege to preside over the jury of a festival that proves, again and again, that cinema is the language of the world.”

Cinezine kommer vara på plats under Cannes 2013 även i år för att presentera årets stora och små filmer innan någon annan. Glöm inte att följa oss på Facebook för att hålla dig uppdaterad.

/AP

Till slut blev Argo den stora vinnaren trots att Ben Affleck inte fick sin reginominering, med bland annat bästa manus och bästa film. Jennifer Lawrence fick sin första Oscar, Ang Lee mottog sin andra statyett och Daniel Day Lewis håller härmed rekordet för antalet Oscars till en manlig huvudrollsinnehavare med tre stycken.

Nedan följer den fullständiga listan med samtliga vinnare i Oscarsgalan 2013. Du kan se de nominerade här.

Bästa film

Argo

Bästa manliga huvudroll

Daniel Day-Lewis i Lincoln

Bästa manliga biroll

Christoph Waltz i Django Unchained

Bästa kvinnliga huvudroll

Jennifer Lawrence i Du gör mig galen!

Bästa kvinnliga biroll

Anne Hathaway i Les Misérables

Bästa regi

Ang Lee för Berättelsen om Pi

Bästa manus efter annan förlaga

Argo

Bästa originalmanus

Django Unchained

Bästa animerade film

Modig

Bästa foto

Berättelsen om Pi

Bästa kostymdesign

Anna Karenina

Bästa dokumentär (långfilm)

Searching for Sugar Man

Bästa dokumentär (kortfilm)

Inocente

Bästa redigering

Argo

Bästa utländska film

Amour, Österrike

Bästa makeup & hår

Les Misérables

Bästa originalmusik

Berättelsen om Pi

Bästa originalsång

Skyfall från Skyfall

Bästa scenografi

Berättelsen om Pi

Bästa animerade kortfilm

Paperman

Bästa kortfilm

Curfew

Bästa ljudredigering

Skyfall
Zero Dark Thirty

Bästa ljudmix

Les Misérables

Bästa visuella effekter

Berättelsen om Pi

Det är ett ganska jämnt startfält i år med många favoriter, så frågan är hur många rätt kan du få in? De som får bäst resultat vinner nedan priser som ni kan läsa mer om här.

OBS! Du tippar på dem du tror vinner, inte dem du tycker borde vinna. Endast en gissning per person är tillåten. Flera bidrag kommer upptäckas och diskvalificeras. Sista tävlingsdatum 24/2.

Tävlingen är avslutad och vinnare har kontaktakts. Tack till alla som medverkade och alla är välkomna tillbaka nästa år!
När ni är klara skickas era svar till angiven mailadress. Skriv ut dem och använd som utgångspunkt under Oscarsgalan den 24:e februari.

Du gör mig galen!: Nominerad för hela 8 Oscar, bland annat bästa film, premiär på bio den 27 februari.
Cloud Atlas: Storslaget sci-fi äventyr med Oscarsvinnarna Tom Hanks och Halle Berry i huvudrollerna. Premiär på bio den 22 februari.
Äta Sova Dö: Vinnare av fyra guldbaggar, bland annat bästa film och bästa manus, DVD-premiär den 20 februari.

RECENSION. Efter ett par mörka, mer eller mindre uppskattade, komedier (Zombieland, 30 Minutes or Less) tar regissören Ruben Fleischer an Hollywoods elit i en klassisk maffiahistoria som reflekteras tydligt i titeln Gangster Squad.

Filmen bygger på verkliga händelser och utspelar sig i slutet av 40-talet i ett korrupt Los Angeles som kontrolleras helt av maffialedaren Mickey Cohen. För att förgöra Cohens imperium tillsätts en hemlig styrka inom LAPD ledd av Sgt. John O’Mara och Jerry Wooters som måste ta till alla metoder för att befria staden från en av de farligaste maffiorna genom tiderna.

När man läser upp en lista med skådisar såsom Sean Penn, Josh Brolin, Ryan Gosling, Emma Stone och fler av samma kaliber är det svårt att inte bli upphetsad. Vad som gör det ännu svårare är den stilistiska trailern som släpptes i god tid innan filmpremiären. Men erfarenhet har visat att inget av detta är handfasta bevis på något anmärkningsvärt – det är resultatet som räknas. Och höga förhoppningar är desto svårare att uppfylla.

Gangster Squad har ett bildspråk som förvisso inte är unikt inom genren men tyvärr har gått hand i hand med sekundär kvalité när filmskapare försökt stödja sig på häftigt foto istället för tät berättande. Äntligen kan man säga att Squad bryter trenden och förmedlar en vacker och stark berättelse med tillräckligt stamina för att bli en modern klassiker.

Sean Penn och Josh Brolin är de perfekta antagonisterna som utstrålar muskler och aggressivitet, av skolan handla-först-tänk-senare, samtidigt som Ryan Gosling spelar en smörig och charmig (duh) gangster av den mer eftertänksama typen.

Gangster Squad har allt man kan önska sig av en maffig maffiafilm och fyller tomrummet inom vad som varit en borttinad genre, hittills.