GIFF 2012. Colombianos är egentligen inte unik, och ändå är den det. Det handlar om droger och kampen för ett bättre liv, men med en intimitet som inte många andra dokumentärer kommer i närheten av. Tora Mårtens (regi) komplicerar ingenting. Med värme och ärlighet har hon skapat en dokumentärer som kommer att följa med tittaren länge.

Fernando bor i Stockholm och har fastnat i en ond cirkel av droger, alkohol och dåligt sällskap. Hans mamma Olga ställs till slut inför en desperat situation och skickar honom till brodern Pablo i Colombia. Där är tanken att han ska börja om och komma på fötter igen. Men riktigt så enkelt är det inte.

Det finns flera exempel på spelfilmer som försöker efterlikna dokumentärer. Men Colombianos är raka motsatsen – en dokumentär med tydliga drag av en spelfilm. Det finns inga intervjuer, ingen berättarröst. Bara ett intimt men respektfullt iakttagande av familjens desperata kamp för Fernando.

Tora Mårtens, som är en nära vän till familjen, har inspirerats av brödernas sätt att umgås och deras jargong av allvar blandat med mycket humor. Scenerna är både intima och äkta och visar familjens tankar och känslor på ett sätt som bara den med ett stort förtroende lyckas få fram.

Det kan tyckas riskfyllt att skapa en dokumentär som kretsar kring en nära vän, inte minst när det handlar om känsliga ämnen. Men Tora Mårtens behåller distansen hela vägen och lämnar åt betraktaren att dra slutsatserna.

Det tog tre år att färdigställa Colombianos. Mårtens har själv klippt filmen och lyckas bra, inga scener känns överflödiga. Däremot tar det en stund innan allvaret i Fernandos situation framträder tydligt. Det är inte förrän en tid in i hans vistelse i Colombia som man förstår hur illa det var i Sverige.

När Colombianos väl griper tag vägrar den släppa taget. Tora Mårtens har kanske tillsammans med Fernando, Pablo och Olga skapat en av festivalens bästa dokumentärer.

/Eva Råberg
@evarab