Idén om att återuppliva Hamilton efter 14 års uppehåll kändes helt rätt och Persbrandt i titelrollen likaså. För det kan ju bara gå uppåt efter Peter Stormares relativt misslyckade version, eller? Uppenbarligen inte.

Carl Hamilton lyckas infiltrera en internationell liga som stulit avancerade svenska GPS-styrda raketvapen och planerar ett attentat i Stockholm mot Sveriges statsminister. Hamilton är självklart den ende som kan stoppa det.

Det är sorgligt att se en regissör försöka efterlikna något denne inte alls är bekväm i, som Kathrine Windfeld försöker göra. Hon har erkänt Paul Greengrass som inspiration, en säregen filmskapare vars utmärkande verktyg är högt tempo och skakigt foto. Men det vore ingenting utan en intressant och genuint spännande historia, vilket är precis vad Windfeld (och för att vara rättvis samtliga inblandade manusförfattare) glömmer i hennes strävan att imitera.

Tyvärr är det inte allt I nationens intresse lider av. Många filmer visar svagt utförande utan att förtjäna sådant lågt betyg. Botten är nådd när publiken tvingas vittna mediokra skådespelarprestationer leverera förfärliga klyschor som får en att krypa in i stolen och gömma sig tills förödelsen som pågår på duken är över. Det är ett mysterium varför personer som Mikael Persbrandt och David Dencik som tveklöst är respekterade talanger, den senare aktuell i flera stora Hollywood-produktioner, framstår som amatörer i just det här projektet.

Och för att inte tala om slutet… Ja, resultatet är skrattretande (bokstavligt talat, fnitter spreds i salongen ständigt) och det är synd att Sverige tar en så pass välskriven spion och gör narr av honom, om än oavsiktligt.