RECENSION. Järnladyn (org titel The Iron Lady) har fått gott om kritik av dem som menar att den inte är sanningsenlig och alldeles för subjektiv i sin porträtt av före detta premiärministern. Det man inte kan undgå, oberoende av rätt eller fel, är att det är en välgjord och inspirerande historia som berör bortom politik.

Detta är historien om Margaret Thatcher, en kvinna som kom från ingenstans, trotsade klass- och könsbarriärer och gjorde sig hörd i en mansdominerad värld. Det är en film om makt och priset man får betala för att få den.

Låt oss först och främst få oscarssnacket överstökat. Meryl Streep har visserligen varit nominerad otaliga gånger, men sällan förtjänar det mer än för hennes prestation i Järnladyn. Trots en hård konkurrens i år känns det som en självklar vinst. Allt från hennes uttal till minsta lilla personlighetsuttryck sitter som avgjutet.

Historien i sig är väl uppbyggd, visserligen inte nyskapande med hopp mellan nu- och dåtid, men funkar betydligt bättre än senaste exemplet J. Edgar vars likheter tar slut vid skildringen av en förre detta maktperson.

Sanningen är att resultatet blir till Thatchers fördel, trots scener med folkets missnöje under hennes regeringstid lyckas filmen inte förmedla en rättvis bild. Men det här skulle kunna vara vilken historia som helst och med personligen litet intresse av den politiska aspekten njöt jag av varje sekund.