CANNES 2012. Brad Pitt vet hur man väljer dem, för även i år är han aktuell i Cannes, den här gången med en mer komersiell film av Andrew Dominik, Killing them Softly (också känd under sin f.d och bättre titel Cogan’s Trade).

Jackie Cogan är en professionell lönnmördare som utreder ett rån mot ett maffia-skyddat pokerspel.

Andrew Dominik försöker kombinera Tarrantinos dialog men råheten vi senast såg i Drive, och man kan tycka att han lyckas med det första men däremot blir glorifieringen av våld inte mycket att hurra för utan en stark historia att luta sig tillbaka på emmelanåt. Konceptet är intressant och aktuellt, nästan en parodisering av den ekonomiska tillvaron skildrat i en värld av lönnmördare, men det kanske blir för luddigt för att verkligen nå ut till publiken.

Det går att diskutera om filmen verkligen har en klar huvudrollsinnehavare. Trots att Brad Pitt är affischnamnet är han inget mer en en bikaraktär, länken som får alla att hänga ihop. Om någon befinner sig i centrum är det snarare Scoot McNairy, som senast sågs i Monsters. James Gandolfini må få kort speltid, men det räcker för att ge orsak till att se filmen.

Något inte Bechdel-testare där ute kommer uppskatta är det faktum att det går inte att hitta någon kvinllig roll, liten som stor, någonstans. Det spelar för mig personligen ingen roll – man ska kunna berätta sin historia utan politisk korrekthet – men förvänta er debatten när Killing them Softly får sin premiär i respektive land.

NOTIS: Efter visningen av filmen var det dags för presskonferens och själv märkte jag hur stolt Ray Liotta såg ut att äntligen få stå i filmvärldens centrum efter många år av undangömda indies. Samtidigt försökte Brad Pitt bli så liten som möjligt, uppenbarligen van vid samma sorts uppmärksamhet.