Vi betraktar genom ett fönster hur tre män samtalar inne på en bar. I nästa klipp ser vi på avstånd hur tre bilar stannar på en öde landsväg varpå flera män kliver ut i natten. Bland dem finns en doktor, en åklagare, några poliser, två mordmisstänkta män och några frivilliga dödgrävare som lockats av lönen. Männens uppdrag är att hitta ett lik som de misstänkta tros ha gömt längs med vägen.

Så här börjar Nuri Bilge Ceylans Once Upon a Time in Anatolia. En film med en särpräglad och avskalad stil. Precis som i inledningsscenen så betraktar kameran ofta vad som sker från avstånd och emellanåt följer den någonting till synes irrelevant som sker vid sidan av själva handlingen – som ett äpple som sakta rullar nedför en kulle och sedan vidare ner i en liten bäck.

Att dialogen är det mest centrala i filmen manifesteras av att den alltid är närvarande, oavsett vad som visas i bild. Att allt ljud är diegetiskt – vilket blir plågsamt märkbart i en obduktionsscen framåt slutet – och att ingen filmmusik hörs understryker ytterligare dialogens betydelse och bidrar till en känsla av realism. Det är också genom dialogen som vi får lära känna de inblandade männen medan sökandet efter liket fortgår. En berättarteknik som i Ceylans regi fungerar ypperligt.

I männens samtal återspeglas också den juridiska byråkratin i Turkiet och i någon mån det turkiska samhället i stort. Hierarkierna männen emellan ger ett klassperspektiv då skillnaderna mellan de olika yrkesgrupperna synliggörs. Detta förstärks ytterligare i en scen då de i antingen kostym- eller uniform- klädda männen besöker en primitiv by för att få sig en bit mat innan sökandet fortgår. De högt uppsatta männen kontrasteras mot de fattiga byborna och byns ledares vädjan om ekonomiska medel för att bygga ett bårhus så de äldre som dör slipper ruttna, är plågsam att bevittna.

Filmens titel är en tydlig passning till gangsterfilmer som Once Upon a Time in America. Once Upon a Time in Anatolia handlar emellertid inte om en underhållande och fiktiv kriminalfilm, utan om en utdragen närstudie av polisarbetet i Turkiet som gör anspråk på att vara realistisk. Misstag begås vid upprepade tillfällen och bevismaterial manipuleras efter vad som passar bäst i rapporten. Detta inbjuder till tankar och reflektion, vilket kräver koncentration och gör att filmen känns aningen för lång (2h 37 min). Detta förringar dock inte det faktum att det är en synnerligen intressant film.

/Jakob Nilsson