Det är lite svårt att veta hur man möjligtvis ska döma Piranha 3D eftersom det är tydligt att filmskaparna inte ville att folk ska ta den speciellt seriöst utan mer som en underhållande film riktat mot ungdomar som gillar bröst. Och i så fall når den nästintill full pott.

Men film är mycket mer än så och om man ska ta och analysera den på ett djupare plan… eller vänta, det finns inget djupare plan. Piranha 3D börjar med fest vid Victoriasjön i Arizona under en helg då tusentals ungdomar samlas för att fira. Redan här börjar filmens tema som innehåller mycket bringa och fortsätter som en röd tråd ända tills eftertexterna. Jag klagar inte.

Så småningom introduceras vi för pirayorna, havens mellanstora monster med tänder större än en sabeltigers. De är skapade i slapp CGI vilket raderar en del av spänningen varje gång en närbild kommer upp för man tänker undermedvetet ”just det, det är ju fejk”. Antagligen så är regissören Alexandre Aja medveten om det och väljer att minimera antalet gånger det händer, vilket inte heller är bra.

Själva handlingen är ganska rakt på sak, inget djupt som sagt, men tillräckligt fungerande för att behålla ett visst intresse mellan blodbaden. Tyvärr lyckas skådespelarna ändå göra bort sig genom att vara väldigt sansade när en människa blir uppäten framför ögonen på dem men å andra sidan reagera starkt när ett par silikonbröst poppar upp från ingenstans. Men jag har kommit så här långt, så jag klagar inte.

Det som verkligen var droppen var scener som när en piraya käkar upp en separerad penis och sedan spottar ut den eller när en döende uttalar sina sista ord, vilka är ”wet t-shirt”. Som ni hör själva hamnar vi vid den här punkten i ett löjlighetsträsk och kan officiellt utnämna Piranha 3D som en B-film. Vad som slutligen räknas är ifall den på något sätt kan anses tillräckligt underhållande för att vara sevärd, till vilket jag ger mig själv en örfil och svarar ”absolut, speciellt i 3D”.

- AP