Det är 1940-tal och Anna Lappalainen spärras in på mentalsjukhus, kanske mest för att hon avviker från normen och för att hennes mamma inte orkar ha henne hemma längre. På sjukhuset vägrar hon bli kallad för sitt riktiga namn och antar en persona som Prinsessan. Snabbt blir hon ett positivt centrum på sjukhuset, men överläkaren vägrar att spela med och vill i stället behandla Prinsessan med elchocker och lobotomi.

Arto Halonen är för många en veteran inom filmskapandet men Princess är ändå hans debut inom långfilmsformatet, en han kan vara stolt över. Den har gjort braksuccé i Finland och man kan förstå varför. Som komedi fungerar den optimalt och innehåller flera lustiga scener som självmant uppenbarar sig när en inlåst patient försöker uppföra sig som prinsessan av England. Tack vare skådespelerskan Katja Kukkola, som främst gjort finsk TV tidigare, får rollen en verklig dimension och man kan inte annat än hysa sympati för henne.

Princess är verklighetsbaserad och utspelar sig under perioden då lobotomi fortfarande var en accepterad terapi, vilket skapar en sorgsen atmosfär bland all humor och behåller det allvarliga i situationen levande genom hela filmen. Vad som saknas är väldigt viktigt dock, och det är en riktig handling. Arto Halonen verkar ha fått en arbetsskada från sitt dokumentärfilmande att han nöjer sig med att observera karaktärerna istället för att skapa en handfast historia åt dem. Den må vara underhållande och unik, men utan en berättelse kan den inte bli långvarig.

Därför får den en trea, men balanserar egentligen vid gränsen till högre betyg. En värdig medtävlare i Dragon Award Best Nordic Film som antagligen kommer passeras precis innan mållinjen.

/AP