RECENSION. Det är exakt 30 år sedan Ridley Scott lämnade sci-fi träsket, genren som han hjälpt omdana till vad vi ser idag i otaliga rymdrysare. Därför är den enorma förväntan inför Prometheus endast berättigad, och pressen på Scott att leverera har aldrig varit större.

En grupp vetenskapsmän och äventyrsresande upptäcker en ledtråd till människans ursprung på jorden, vilket leder dem på en resa till en mörk planet i universum. Där måste de kämpa en skrämmande kamp för att rädda den mänskliga rasens framtid.

Allt startade med att Ridley Scott började arbeta på en uppföljare till kultklassikern Alien, men insåg snabbt att det var en annorlunda historia han ville berätta. Den kallades Prometheus och sas vara en sorts prequel till Alien fast utan någon relation till samma monster. Entusiasmen i Scotts uttalanden om projektet var så tydligt att fansen jorden runt inte kunde hålla sig för att ta del av denna nya skapelse som skulle stämpla deras nördiga existens. En känsla som bara ökade med de überhypade förhandsvisningarna.

Inledningen till filmen ger intrycket om att allt vi hoppats på kommer förverkligas. Sceneriet är ren perfektion och ger försmak på den fantastiska 3D:n som faktiskt höll sig hela vägen – inte ett dåligt omdöme från en skeptiker av tekniken. Men det var annat som tyvärr inte höll sig lika väl, i en historia som snabbt blir flummig och karaktärer som aldrig riktigt får chansen att utvecklas, med Michael Fassbenders robotmänniska som undantag.

Scenerna är ofta fragmenterade och bygger upp mot något som senare aldrig infrias, nästan som sabotage i klipprummet. Ridley Scott försöker komma så långt ifrån stereotypen med sina karaktärer, som består av en grupp vetenskapsmän, att han ironiskt nog får precis det motsatta, dvs högst klichéartade arketyper. Självklart ska det finnas en anarkistisk tuffing, en klassclown och en tjejsusande kapten.

Skräckinslagen blir också lidande till en början och det tar väl över en timma innan någonting av sådant slag sker, men därefter får vi som tur är både skrämmande varelser och gigantiska monster. Åter igen ligger dess främsta styrka i det tekniska utförandet som är snyggt och välgjort, en utsökt kombination i 3D. Den enda tekniska missen kan nog skyllas på Guy Pearce gammal-man makeup som påminner om det knasiga arbetet på Armie Hammer i J. Edgar.

Vi får inte glömma att nämna något om Noomi Rapace som onekligen gör sin livs viktigaste roll hittills. Jag hade sen tidigare inte sett något beundransvärt i hennes engelskspråkiga karriär och detta är inget undantag. Hon är duktig men ger inte karaktären samma starka personlighet som t.ex Sigourney Weaver gjorde. Samt att hon konstant verkar se förvånad ut i hennes ansiktsuttryck.

Prometheus är en sevärd upplevelse, men har lång väg till att bli det mästerverk som den gärna vill relatera till. Som tur är ges intrycket av en uppföljare som kanske skippar den långa prologen och hoppar rätt in i sci-fi stoffet.

/AP