RECENSION. Om någon film har haft fler nedgångar än framgångar är det denna. Det kan tyckas att Johnny Depp i ännu en historia av Hunter S. Thompson inte skulle vara så svår att lägga i hamn efter kultfenomenet Fear and Loathing in Las Vegas, men så är inte fallet. Manuset har omarbetats oberäkneligt antal gånger och produktionsbolagen har slängt runt projektet till varandra som en het potatis, så vad händer när den äntligen hittar till ljuset? Detta.

Den rastlöse New York-journalisten Paul tröttnar på huvudstaden och söker sig till Karibien där han får arbete på en tidningsredaktion som kämpar för sin överlevnad i Puerto Rico. En natt möter Paul den korrumperade affärsmannen Sanderson, som inser att han kan ha användning av Paul genom att betala honom att skriva fördelaktigt om ett av hans obskyra projekt – att bygga lyxhotell på en orörd ö vid kusten.

Till en början introduceras vi för Johnny Depps karaktär genom lite falsk marknadsföring, totalt utblottad i hans hotellrum trots att han i resten av filmen är den sundaste där. Sedan får vi del av en underbar skildring av 60-talets Puerto Rico, där gatornas smuts blir en avvikande kontrast till den paradisiska strandmiljön.

Därefter hamnar The Rum Diary i någon sorts loop, liksom dess hårda färd till duken kommer heller inte själva innehållet någon vart. Stora delar av mittenpartiet och i princip hela slutet saknas, något som filmskaparna patetiskt försöker förklara som början till äventyret som följer utanför bild. Istället blir höjdpunkten Giovanni Ribisis tolkning av ett nazistiskt svenskt fyllo.

Om man gräver lite djupare ser man att det som filmen egentligen vill, eller åtminstone försöker, förmedla är

…inte kul med borttappade slut, eller hur?