Till en början verkar This Must Be the Place blott vara ett tillfälle för Sean Penn att klä sig som Robert Smith och tala på samma sätt som när han gestaltade Harvey Milk.

Efter den långa och till synes onödiga inledningssekvensen på Irland (inskriven i manuset för irländska stödpengar månne?) där Penn inte alls övertygar som den deprimerade f.d. rockstjärnan Cheyenne, lyfter filmen flera snäpp när handlingen förflyttas till USA. Cheyenne beger sig till New York för att besöka sin far, som han inte träffat på 30 år och ligger för döden.

När fadern sedermera dör bestämmer sig Cheyenne för att återuppta ett uppdrag som fadern vigt sitt liv åt – att finna och straffa den man som torterade honom i Auschwitz och som tros befinna sig i USA. Ett sökande efter den forne nazisten tar alltså sin början medan Cheyenne kämpar med sin depression, sin obearbetade sorg efter fadern och sin ånger över att han inte besökt honom oftare.

Trots att depression och Auschwitz knappast brukar förknippas med humor så utvecklas snart filmen till en originell och charmig roadmovie. Regissören Paolo Sorrentino spelar på ett mästerligt vis ut hela sitt filmtekniska register och soundtracket av David Byrne (scenen då han framför ”This Must Be the Place” live är strålande) förhöjer filmupplevelsen. Flera är dessutom de tillfällen då Cheyenne lockar till skratt med det rättframma och cyniska sätt han bemöter det blue-collar Amerika han reser igenom.

I två mindre roller imponerar Frances McDormand (som spelar Chayennes fru) och Harry Dean Stanton i sedvanlig ordning. För att ytterligare förstärka den irländskt anstrukna inledningen så spelas Chayennes vän Mary av Bonos dotter Eve Hewson, som inte gör bort sig.

This Must Be The Place liknar ingenting annat och kan sägas vitalisera den ganska avdankade roadmovie-genren. Utan den utdragna inledningen hade den dock varit ännu bättre.

/Jakob Nilsson